Höstäpplen

 

Allt med huset var perfekt, absolut allt utom äppelträden.

Det var ett prydligt hus. En gulmålad tvåvåningsvilla med vita knutar. Ett sådant hus som tröstar dig när du har skadat knät, ett hus att växa upp i. Familjen Larsson hade tidigare bott i Stockholm och i deras liv ingick allt som Stockholm hade att erbjuda småbarnsfamiljer; brunchdejter med andra nyblivna föräldrar som du egentligen inte vill ha något att göra med, men känner dig tvingad att umgås med bara för att behålla någon sorts social kontakt över huvud taget. Röda linjen torsdag morgon med en skäggig gubbe bredvid dig som insisterar att du ska följa med honom och ”bomma en fuling”. Eller det faktum att det enda ordet man kan beskriva sin vardag med är ”stressigt”.  Nej, Stockholm var inte rätt för dem, det var en sak som var säker.

Just därför hade Maria Larsson blivit snudd på euforisk när hon scrollade på hemnet.se som en del av hennes vardagskvällsritual och såg ett gult hus i hennes barndomsort för ett ganska dyrt, men ändå realistiskt pris. Det låg till och med i hennes gamla kvarter! Det här var tillfället hon hade väntat på ända sen de fick barn, ett av de tillfällen man kan vänta en hel livstid på. Som ett brev från en plötsligt bortgången släkting som av oförklarliga skäl vill skänka hela sin förmögenhet till dig. Eller som att stöta på en regissör på gatan som bara måste ha med dig i sin nya långfilm. Tillfällen som låter dig lämna allt, tillfällen som låter dig glömma din gråa, trista vardag för något större.

Just den här upptäckten var kanske inte riktigt så storslagen, men det var utan tvekan i samma genre och i Marias huvud kändes det minst lika pompöst. Nu skulle allt vända för dem, nu skulle de äntligen få leva det stillsamma familjelivet hon hade längtat efter. Ett liv man läser om i veckotidningarna. Ett liv med tacofredagar, mello-mys och skogsutflykt med varm choklad.

Det första hon lade märke till när de var på visning var den otroligt vackra tomten. Där växte bland annat rosenstavar, smultronbuskar och tre stora äppelträd med ljusgröna äpplen. Maria föreställde sig hur äppelträden bredde ut sig över tomten som ett mjukt täcke i december.

”Men gud Markus! Ser du äppelträden?” exklamerade Maria stört. Hon älskade äpplen, det hade hon ärvt från sin mamma. När Maria var ett barn var det alltid ett äpple och ett glas mjölk som stod på menyn för mellis efter skolan. Vissa fredagar bakade hon äppelpaj som hon njöt av hela helgen. Hon har alltid känt stor njutning av att bjuda familj och vänner på sina bakverk.

Visningen gick galant, de två föräldrarna kunde inte låta bli att påpeka varenda liten detalj i huset som kändes ”bara så vi”, medan barnen fann ro i att leka kull på tomten och utforska husets kapacitet för racerbanor. Hur mycket ”vi” huset faktiskt andades och hur mycket som var önsketänkande eller tanklöst bejakande lät de vara osagt.  

En månad efter visningen och efter förvånansvärt lite strul flyttade Maria, Markus, Lolita och Jesper Larsson in på Stenvägen 24. Föräldrarna fick det minsta sovrummet på nedervåningen med det yngsta barnet Lolita i rummet intill. Jesper som hade några års försprång på sitt syskon fick det största rummet på övervåningen.

Maria kom på sig själv med att drömma om äppelträden när hon skulle sova sin första natt i huset. Hon hade bakat paj till sin familj, familjen älskade pajen och hon älskade dem. Hon älskade livet, deras nya hus, verandan och framför allt äppelträden. Hon somnade med dessa bilder fortfarande tungt vilande på insidan av hennes ögonlock.

Månaderna gick och trädgården började likna en eldstad i takt med att hösten tog sitt fäste i den svenska vardagen. Men hösten förde inte bara med sig vackra scener med orangea löv, nu började äntligen äppelträden få frukt. Marias längtan efter dagen då första äpplet kom kunde bara liknas vid mani. Men hon hade bestämt sig tidigt för att hon skulle vänta med att äta det första äpplet tills de var riktigt mogna och fina. Hon ville inte förstöra det magiska ögonblicket bara för att hon var ivrig. Så hon gick förbi de golfbollstora äpplena dag in och dag ut utan att ta ett enda bett. Varje dag när hon kom hem från jobbet slängde hon äpplena en blick och uppskattade hur lång tid det kunde vara kvar till den magiska dagen. Äpplena blev en av de där små sakerna som förgyller ens vardag. De gav henne lycka långt innan hon ens hade plockat den första frukten.

En stillsam lördag i början av oktober tog hon beslutet att det var dags. Nu var äpplena minst lika stora som de man ser i mataffären, många ännu större. Hon samlade Jesper och Lolita för att plocka dem. Maria såg till att allt skedde systematiskt och ordentligt. Hela äppelträdssituationen hade blivit så mycket större än hon kunde ha anat, så då var det lika bra att köra fullt ut tänkte hon. Ännu en gång ville hon inte bli för ivrig och förstöra det här fina ögonblicket.

Maria tog ett äpple för sig själv och gav ett till Jesper, han tackade och tog ett bett. Äpplet tuggades i en stark sekund men spottades ut genast.

”Mamma det smakar äckligt!” vred Jesper ur sig med en ansträngd min.

”Sluta larva dig, de ska vara jättegoda, det lovade mäklaren” försvarade Maria. ”Kolla”

Maria tog ett spänt bett och inväntade den vanliga njutningskänslan hon fick av äpplen. Hon tuggade och tuggade men den kom inte. Då stannade hon upp och kände efter riktigt noga efter vilka smaker hon upplevde. Det första som slog henne var att det inte fanns någon sötma, det kändes platt. Sen kom det beska, en beskhet som fick tungan att vilja vända ut och in på sig själv. Hon spottade förhastat ut äppelresterna på marken.

Medan Maria stod och kände efter smaknyanser i äpplet som en vinprovare på operakällaren märkte hon inte att Jesper hade ramlat omkull och kämpade efter andan. Maria hann inte reagera på hennes sons sista minuter innan hon också började kämpa för sitt liv.

Maria kunde hantera situationen fram till att blodet kom. Det första hon slogs av var hur det svartnade för ögonen, som när man får blodtrycksfall efter ett intensivt konditionspass. Sen kom blodet. Massor av blod, en ändlöst forsande ström. Det var som att tusentals små nålar helt plötsligt stuckit hål på hennes hud. Hon lyckades hålla blicken på sin arm i en halv sekund innan galenskapen tog över helt, Maria kunde inte göra något annat än att ligga på golvet i fosterställning och skrika lungorna av sig.

När ambulanspersonalen hade varit där och lämnat med kropparna på britsar, när Markus och Lolita hade blivit inlagda för grov chock, blev huset sanerat av två sommarjobbande ungdomar. De visste inte om de hemskheter som hade skett här, det enda de hade fått höra var att någon hade skurit sig rejält, så det skulle vara ganska mycket blod att ta hand om. Den mer vårdslösa av de två sommarjobbarna tog ett äpple från korgen som stod på köksbänken, tog ett bett och sa precis innan han dog:

”Helvete vad bittra äpplen!”

I R